Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
Hvad mer, om än han göt vårt blod,
Det var hans krigarrätt.
Han var vår fiende, välan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med fröjd som vi,
Var det ett ondt däri?
Förhatlig är den fege blott.
Åt honom ensam hån och skam,
Men hell enhvar, som tappert gått
Sin krigarbana fram!
Ett gladt hurra, ett högt hurra
För hvarje man, som kämpat bra,
Hvadhelst han blef i lifvet än,
Vår ovän eller vän!
KONUNGEN.
Och konung Gustaf Adolf
Stod upp uti sin sal,
Bröt af sin långa tystnad,
Tog ljud och höll ett tal.
Åhörare för gången
Han hade summa tre:
Fältmarskalk Toll, gref Piper,
Carl Lagerbring, blott de.
Och konungen tog ordet
Och talte allvarsam:
"Vår finska här, Gud bättre,
Går bakläng's, icke fram.
Det hopp, vi byggt på Klingspor,
Tycks ej fullbordadt bli,
Och Sveaborg har fallit,
Det stödet är förbi.
Vi trott allt i det längsta
På uppenbarelsen,
Men ärkeängeln dröjer,
Han har ej vist sig än.
Emellertid förspörjes
Allt närmre krigets brak;
Det är för oss som konung
En högtbetänklig sak.
Och därför ha vi fattat
Vårt kungliga beslut.
En föresats allvarlig
Vi ärnat föra ut;
Vi låtit nämmeligen
Oss bringa hit i dag
Den skrud, vårt svenska lejon
Vigt in vid Narvas slag.
Kung Karl den tolftes handskar
Vi vilja lägga an;
Det är i dubbel mening,
Som konung och som man.
Vi vilja kring oss gjorda
Den store hjältens svärd
Och slå som han med häpnad
En svag, försoffad värld.
Ni, Piper, skall oss hjälpa
Hans ena handske på,
Ni, Lagerbring, behandlar
Hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder,
Er ära gör er värd
Att spänna kring vår medja
Hans segerkrönta svärd."
Och konung Gustaf Adolf,
Högtidlig lik en gud,
Stöd snart för allas blickar
I Karl den tolftes skrud.
Han var för stolt att tala
I denna stund, han teg,
Han gick ett hvarf i salen
Med jättelånga steg.