När detta hvarf han slutat,
Var än en syn att se,
Han räckte svärd och handskar
Tillbaka åt de tre,
Såg på dem med en uppsyn,
Som ej för skämt var gjord,
Och täcktes bryta tystnan
På nytt med dessa ord:
"Nu, Lagerbring, besörjer
Ni strax till hären bud.
Att vi i nåder klädt oss
I Karl den tolftes skrud:
Fältmarskalk Toll, gref Piper,
Er båda kallar jag
Till vittnen af min handling
På denna stora dag."
Hurvida finska kriget
Ett annat skick han gaf
Med denna stolta handling,
Vet ej historien af;
Men visst slog han med häpna
Sin värld där rundtomkring,
Den gamle Toll, gref Piper
Och äfven Lagerbring.
FÄLTMARSKALKEN.
Gladt i Frantsila ett jubel
Ljöd från Cronstedts lägerställen;
Bud om Siikajokis seger
Hade hunnit dit om kvällen.
Och man drack i spridda gillen
För sitt fosterland, det kära,
För dess första skymt af lycka,
För dess ändtligt frälsta ära.
Tvenne tappra veteraner,
Öfverstelöjtnanter båda,
Gamle Christiernin och Lode,
Fick man där tillsamman skåda.
Jämlik dem, vid deras sida
Höjde Aminoff sin hjässa,
Och en ring af yngre kämpar
Hade slutit sig kring dessa.
Och man språkade vid glaset,
Talte fritt om hvarjehanda;
I en sådan krets behöfde
Ingen man sin tunga banda:
Allt det svaga hos befälet
Kunde utan våda klandras,
Och bland stolta namn, som nämndes
Ljöd marskalkens framför andras.
Aflecht han, som främst i striden
Slöt vid Revolaks sin bana,
Talte muntert: "Skål för Klingspor!
Bröder, han har ändrat vana;
Lustigt skall det bli att skåda
Hur han lyfter nu sin panna;
Sen han trafvat genom landet,
Har han ändtligt vågat stanna."
En af Cronstedts adjutanter,
Löjtnant Reiher, föll i talet:
"Den, som sagt, att Klingspor stannat,
Han har talat förbannat galet,
Adlercreutz det var och Hertzen,
Som slog knut uppå vår nesa;
Fältmarskalken var som vanligt,
Ren för fan i våld på resa."
Major Furumarck tog ordet:
"Det är kungen som har felet;
Hvarför har han satt i nåder
Denna lumpna trumf i spelet?"
Ladau sade: "Du är jäfvig
Att marskalkens värde mäta;
Du har hjärta, han har mage,
Du vet dö, och han blott äta."