v. DANN.
Förunderligt! Jag är som skygg
För denna arma yngling, jag, den rike.
I världen har jag aldrig sett hans like,
Så stolt, så fri, så öppen, så bestämd.
JULIA (för sig).
Nå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd
För hvad jag ställde till.
v. DANN.
Ett kungarike
Skall säkert icke räkna många slike.
Mig har han fångat strax med första blick.
JULIA.
Men, bästa onkel, litet mera skick,
Det kunde dock ej skada, vill man tycka.
Han är för spotsk som främmande ännu.
v. DANN.
För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka
Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf.
För spotsk? Min fröken, ja, så menar du.
Jag vet, den, som hos er vill göra lycka,
Skall gå på tå, som om han gick med krycka,
Skall buga, smila, tala som ur bok.
JULIA (för sig).
Ack, visa onkel, hvad du tror på tok!
v. DANN.
Men annat är att hufvudet förrycka
På snärtor och få bifall af en klok.
JULIA.
Min bästa onkel!
v. DANN.
Hvad behagas?
JULIA.
Jag tror, att ni bedömt oss skeft ändå.