v. DANN. Det vore kärt, dock tviflar jag därpå.
JULIA.
Det är en lott, som ständigt var de svagas,
Att hållas af de starkare för små,
Små, andligt fadda, skapta blott att jagas
Af deras nycker, ej att dem förstå.
O, det är kvinnans öde, men det dagas
En gång, det törs man spå.
För öfrigt äro vi just, som vi tagas,
Eländiga, om man vill ha oss så,
Bedrägliga, ifall man vill bedragas,
Men trogna, sanna, hjärtliga också.
v. DANN. Nej, hvilken lära!
JULIA.
Vill ni den försmå?
Förlåt mig, onkel, läran är vår sagas.
v. DANN. Jag tycker om dig, barn, håll ut, får gå!
JULIA.
Jag undrar föga dock, när jag betänker,
Hur litet onkel har fått göra rön,
Att ni gör kvinnan orätt, att ni skänker
Så ringa aktning åt vårt arma kön.
Blott kärlek vinner kärlek som sin lön;
Ni har ej älskat.—Men förlåt, jag kränker
Ert hjärta blott.
v. DANN.
Far fort! Det är min bön.
JULIA.
Ni sått ert guld och skördat svek och ränker.—
Men hvad, i himlens namn? En droppe blänker
I onkels öga? O, hvad den är skön!
v. DANN.
Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat.
Du kikar då på allt, det är förbannadt.
JULIA.
Må vara då, ett solstyng ur er själ,
Som smälter litet is, jag ser det väl.
(Vekt.)
Ack, onkel, hvad har ni ej måst försaka
Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt
Af verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka
På dessa år, som ni tillryggalagt!
Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka?
Jo, guldets glans och rikedomens makt,
Bekymmersamma lika att bevaka
Som att förvärfva, har ni ofta sagt.
Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt
Rätt mjukt i er,—ni har ej ägt en maka;
Ni lefvat, njutit, lidit blott för er.