v. DANN. Låt bli att titta, flicka, tala mer!
JULIA.
Jag frågar, hvem på vida jorderingen
Er mött med värma, utan svek?
Jo, en, här hemma en, ett barn i lek,
En fågelunge, som nyss lyftat vingen,
Som fladdrar kring er och med skämt och smek
Än retar er till harm, än gör er vek.
v. DANN.
Vek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen.—
Men är du ensam, du? Än Trygg?
JULIA.
En ek,
En knotig ek, ett exemplar bland tingen.
Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen,
En skrumpen varelse, en vidbränd stek
På världens glöd af mödor och bekymmer.
Att ni ej lärt er af oss två
Värdera kvinnan, kan man lätt förstå.—
Men jag försäkrar, att det skymmer
För edra, ögon nu ändå.
v. DANN. Och om det skymde, hör jag dock. Håll på!
JULIA.
Jag sagt ren, hvad jag har att säga,
Mer än jag bort kanske;
Jag vet, att mina ord ej mycket väga,
Men sanna äro de.
Jag märkt så nu som härförinnan,
Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan,
Och därför——
v. DANN.
Har du velat ge
En liten läxa åt din onkel arma,
Som ägt två ögon att ert värde se
Och dock ej lärt att älska, endast larma
Om er, om allt på jordens rund.
JULIA.
Ack, misstyck ej!
v. DANN.
Nej, tack af hjärtats grund
För dina ord, de öppna, varma!
Du är mig dubbelt kär i denna stund.
Hur vill jag fordra, att ditt öga,
Som sett af lifvet än så föga,
Skall genomskåda detta hårda skal,
Som är ett gammalt hjärtas stela yta?
Men, vet du, skulle hälften af de kval,
Som bott där inom, en gång flyta
I dina ådror, sågs om några dar
Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar.
JULIA.
Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat
Af andra kval än öfver likars nöd?
Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död,
Som kallas kärlek?