v. DANN.
Jag har spelt och tappat.
JULIA.
Och lefver dock!
v. DANN.
Om denna matta glöd,
Som trettiårig aska fått begrafva,
Om denna gnista under stelnad lava
Bör kallas lif.
JULIA.
O, tala icke så!
Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar,
Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar,
Som ofta, ofta smälter er som vax.
v. DANN. Om du ser spöken, flicka, går jag strax.
JULIA.
Men, goda onkel, hvarför neka
Till dessa känslor, eldiga och veka,
Som väckas dock så lätt uti er barm;
Än skapa sällhet vidt omkring, än leka
Som barn bland oss i fröjd, i harm;
Som aldrig skada någon, endast vålla,
Att man blir varm tillbaka, att man kan
Så innerligt, så hjärtligt af er hålla?
v. DANN.
Nu tyst! Du talar som en liten fjolla.
Jag får ej äga känslor, jag, en man;
Mig får ej någon makt förtrolla.
JULIA.
Men onkel tåras ofta som en ann'.
v. DANN.
Man har ett värde dock att upprätthålla.
Man är en karaktär, en stel, välan,
En mänskohatare, men ingen nolla.
JULIA.
Men onkel tåras ofta dock.