v. DANN (utom sig).
Ni är den värsta mara, någon fann.
Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel,
Förgjorda öronrasp och ögongissel!
Jag kan ej tåla——
JULIA (trädande emellan med lyftadt finger).
Kan ej?
v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan).
Jag, en man!
Men jag vill visa, att jag kan fördraga.
(Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.)
Min fru, min goda fru, vill ni ej taga
En liten hvila? Sätt er, lugna er!
Det gäller ju ett lappri, som ni ser.
(Tyst till Julia.)
Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga?
JULIA (tyst till v. Dann).
Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga,
Att ej er styrka såg så tillgjord ut.
v. DANN.
Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut.
Se efter än!
(Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen,
när han nalkas.)
Min bästa fru, sitt stilla!
Ni nämnde täcken nyss, var det ej så?
De kunna blekas, kunna fara illa?
FRU BINGEN.
Jag sköter ej ert hus för att förspilla,
Hvad i min ringa vård jag kunnat få.
v. DANN.
Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla
Er omsorg så i detta som i allt.
Hvad syns, fördrar jag nu?
JULIA (tyst tillbaka).
Det är en villa,
Ni krusar bara, och ert krus är kallt.
v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till fru Bingen; efter en kort paus, lugnare). Fru Bingen, vi bli båda gamla, Och ålderdomen har just ej behag.
FRU BINGEN.
Man kan ej——