v. DANN (uppbrusande åter).
Hur?
FRU BINGEN.
Förhindra sig att samla
År efter år, dag efter dag,
Så länge man är till.
v. DANN (lugnare).
Det medger jag.
Det kan man ej, men eljest kan man mycket,
Långt mer än ni och mången annan tror.
FRU BINGEN.
Att kunna tåla är dock hufvudstycket.
v. DANN (för sig). Det där var bra. Så sade ock min mor.
FRU BINGEN.
I synnerhet, herr Dann, när man beror.
v. DANN. Beror?
FRU BINGEN.
Ja, såsom jag och många andra,
Som haft vår bättre tid och sett den vandra.
Vi lefva sen på nåd.
v. DANN (rörd).
Min bästa fru,
Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra.
Ni lefver här på ingens nåder nu.
Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra;
Men hur min vrede är, det vet ni ju.
Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta,
Det är, gunås, som lynnet är.
Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär,
Förarglig ofta, knarrig, snar att träta.
Dock vet jag att ert värde mäta,
Vet, hur omistlig ni är här,
Hur det stod till i gården er förutan.
JULIA (tyst till v. Dann).
Nu ljuder åter rätta ton i lutan.