v. DANN (tyst till Julia). Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt Att visa, hur jag har mitt sinne spakt.
FRU BINGEN.
Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan
Gör solen mindre skarp.
v. DANN.
Hur menar ni?
FRU BINGEN.
Jag menar, om jag ger, hvad de begära?
v. DANN. Hvad? Täcken?
FRU BINGEN.
Ja, det måste väl så bli.
v. DANN. Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.
FRU BINGEN.
Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära
Så mången bitter sorg——
v. DANN.
Som gått förbi,
Jag hoppas det?
FRU BINGEN.
Ja, himlen vare ära!
Dock undrar jag, att jag så häftig var
Emot den unge målarn, fast så nära
Jag såg hans båda ögon.