FRANK.
Jag tror det ock; det feltes ganska föga.
v. DANN. Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.
FRANK.
Och jag mot dem, som vilja spela höga.
JULIA (förstulet till Frank).
För min skull, Axel, hejda dig.
v. DANN.
Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga,
Det är en tolk, som talar till min själ
Och gör, att jag ej allt så noga väger.
FRANK.
Om så är fallet, har jag skäl
Att vara nöjd, att detta arf jag äger.
v. DANN. Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?
FRANK.
Min bästa herr von Dann, det har
Så liten vikt för er att detta höra.
Min blicks legend, hvad kan väl den er röra?
Jag kom att nämna den ett arf, det var,
Emedan förr jag hörde folk så göra
Här i mitt hem, i mina barndomsdar.
v. DANN. Jag häpnar.
FRANK.
Nu till arbets! Det skall lätta.
(Till Trygg.)
Se så, min gamle kund, vak upp, var snar,
Se efter att ni får er tross till rätta
För tre af fönstren, detta, detta, detta;
Tag täcket!