FRANK.
Rätt gärna, blott de nöjas med att samla
En hop millioner stilla och i fred
Och låta bli att pocka, gnata, skramla
Och vända hela världen upp och ned.
v. DANN.
Det sista, herre, är de ungas sed.
Att tala öppet klä, men ej att svamla:
JULIA (tyst till Frank).
Det slutas aldrig väl, om han blir vred.
FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann).
Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?
v. DANN (med hetta)
Jag menar, jag—(Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara!
Ni är för god att fråga, jag att svara.
Räck mig er hand!
FRANK.
Får gå, här är den, tag!
v. DANN. Jag råkar snart i ifver.
FRANK.
Också jag.
JULIA (för sig).
Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden.
v. DANN (tyst till Julia.)
Det blir en sann artist af den med tiden.
(Till Frank.)
Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig.