v. DANN.
Herr Frank, kan jag få vara här tillstädes
Och se uppå? Säg öppet ut, jag ber.
FRANK.
Den talar ständigt öppet, som ej rädes;
Blif kvar, tag plats, ifall det roar er.
(till Julia.)
Ej hitåt! Se åt sidan litet mer!
v. DANN.
Ursäkta, att jag frågar än. Är dräkten
Som den bör vara? Hon är hvardagsklädd,
Kanske för mycket enkelt, är jag rädd?
FRANK.
Skall fröken presenteras utom släkten,
Kanske på hofvet?
v. DANN.
Skämta ej, min vän;
Min Julias dräkt, er smak bestämmer den.
För min del ser jag helst, om hon får vara
Så enkel, som hon rörs kring min person,
Ty blott för mig, mig gamle, målas hon.
FRANK.
Det gör mig nöje, och jag kan förklara,
Att ni i detta tycke träffat ton.
v. DANN.
En hufvudsak är likhet, likhet bara.
Nås den, så vill jag ej på summor spara.
FRANK.
Herr Dann, ni tänker nu på er million;
Men vet och hör det utan alla fraser,
Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer.
v. DANN (för sig). Man kommer då ej ur en fläck med den.
JULIA (tyst till v. Dann). Håll ut, min onkel, tröttna icke än!