Talte vågornas svala tärna:
"Gall, jag älskar din lockande rymd.
Frisk är vinden på bergen,
Ljuft är lugnet i lundars djup;
Mer dock tjusa mig skaldens sånger,
Hjältars minnen från flyktade dar.
Hör jag Ossians toner,
Darrar locken på kindens glöd.
Ofta kullarnas gräs har druckit
Hjortens blod, som min vingade pil
Hann i flyende loppet.
Gall, min båge har klang som din.
Gå, min vandring på Morvens hedar
Gladast var, då jag styrde den själf.
Pilen, bågen och kopplet,
Jaktens flicka begär ej mer."
Bort gick ynglingen, mörk kring pannan.
Rurmar, fursten af sångerna, kom;
Länge tego hans läppar,
På Oihonna hans öga såg.
"Flicka", hördes hans ord omsider,
"När jag ser dig, försvinner min själ
Utan mål i din anblick,
Som i dagen en dimma sprids.
Ej jag äger ett namn, som minnet
Stolt skall spara åt kommande år,
Blek är kinden, min ungdom
Vissnar tidigt i sorgens luft.
Dock förstod jag att älska kraften,
Fick för bragdernas ära en röst,
Slog jag harpan, i undran
Hörde Morven dess toners storm.
Nu jag kallnat för hjältars strider,
Ryktet strålar ej mer för syn,
Damm omtöcknar de strängar,
Dem jag rörde i tjusning förr.
Blott vid ensliga Cronas bölja,
Öfverröstad af strömmarnas brus,
Yppar sakta i toner
Jag för natten mitt hjärtas kval.