Men blif min, och min sång skall ljuda
Hög ännu som i fröjdernas dar,
Än få vingar och bära
Genom tiderna Rurmars namn.
Flicka, tjusar dig minnets stämma?
Låt det säga åt kommande år:
'Så sjöng fursten af Shelma,
När han såg i Oihonnas blick'."
"Rurmar", tärnan af hafvet talte,
"Späd står blomman vid flodernas strand,
Böjs af aftonens vindfläkt,
När i sömn han dess stängel rör;
Sjung för henne ditt hjärtas strider,
Du de smäktande drömmarnas skald,
Tills i kvällen dess öga
Stilla fuktas af tårars dagg.
För Oihonna blott ljuf är sången,
När med klangen af drabbande svärd
Harpan ljuder, och segrar
Stormlikt brusa på bardens läpp.
Blott för hjältar hon flamma kunde,
Älska blickar af trotsande mod.
Gå, du suckarnas yngling,
Ingen tröst för din sorg hon har."
Harm sig tände i Rurmars öga,
Rodnad spreds på hans bleknade kind,
Bort han vände sitt anlet,
Och ur grottan försvann han tyst.
Då kom stridernas stolta furste,
Stormig trädde till flickan han fram:
"Gall försköt du och Rurmar,
Väl, den tredje är Clesamor.
Ej han lärde med ord att segra.
Mellan sköldar på blodiga fält
Teg hans tunga, och svärdet
Ensamt talade dödens språk.
Men du älskar dock mod, o flicka,
Strider tjuste din flammande själ;
Strider vänta mig, skynda!
Jag vill famna dig först som brud."