Upp från mossiga hällens säte
Stod Oihonna vid ynglingens ord,
Tog hans hand och i glansen
Af hans frågande öga såg.
Så hon talade: "Främst bland bröder
Var mig tidigt, o Clesamor, du,
Du, som ensam i Morven
Älskar strålen af svärdets brand.
När från Shelma du for att söka
Bragders ära i främlingars land,
Följde ofta min tanke
Öfver hafvet den väg, du tog.
Fläkt af mäktiga fäders anda,
Far dit striderna kalla dig hän,
Låt en fiende darra
För en ättling af Finjal än!
Kommer sedan en bard från fjärran,
Vill jag sitta i sköldarnas sal
Vid hans knä, då han sjunger,
Lyssna tyst, om ditt namn jag hör.
Blir ditt öde att tidigt hinna
Dunkla skyarnas irrande fält,
Se då ned, och i Morven
Skall du finna en tårad kind.
Ofta ensam från hedens stigar
Skall jag blicka mot aftonens moln,
Ofta minnas din pannas
Ljusa hvalf och din svarta lock.
Men, min kärlek är dock ej brudens,
Är en systers, o Clesamor, blott;
Samma fader oss fostrat,
Gamle kungen i Shelmas torn."
"Vågors flicka", till svar gaf drotten,
"Ej ditt lif af Morannal du fick,
Ej min syster dig kalla!
Fjärranburna, hvem såg din börd?
Långt från Morven ditt blåa öga
Slog mot dagen du, vaknande, opp.
Ej en kvinna, men hafvet
Åt Morannal hans dotter gaf.