Kanske höjdes af vårens vindar
Säll en bölja mot morgonens sol,
Sjönk tillbaka och födde
Dig ur skimrande skummets ljus."
Lätt mot ynglingens panna förde
Hafvets flicka sin leende läpp:
"Mig dock är du en broder;
Kan jag blifva en broders brud?
Fjärran från skall en älskling sändas.
Som från randen af himlen en sky,
Som från fjällen en stormil,
Förr knappt anad, han komma skall."
TREDJE SÅNGEN.
O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
Fast ej min tjusning tändes som andras.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår
Här under min snö af längtan också.
Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal?
Från tusen ekos darrande dörrar
Kom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss;
Nu slumrar det trött på skymningens bädd.
Där Cronas dunkelt speglande bölja kröks
Kring ekomhvärfda, mossiga hällen,
Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm,
Oihonna, de svala vågornas mö.
På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt
Den fina, bruna, spensliga stöfvarn,
Där trött han står och slickar kring pilen än
Den kallnande hjortens blodiga barm.
Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand,
Af sångens Gylnandyne hon följdes.
Den bleka flickan nalkas med långsam gång,
Och leende ser Oihonna sin vän.
"Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flykt
Har kullens gäst, den bäfvande, slutat.
Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt
Kring skuldrorna ren min fladdrande lock.