JULIA.
Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner,
Hur djupt bekymren på hans sinne tärt.
Han är så ensam, har ej släkt och vänner,
Han söker inga, aktar det ej värdt.
v. DANN. Då liknar han ju mig, det är mig kärt.
JULIA.
Men hvarför vill han ej bespara
Sig alla sorger, säg mig det,
Då onkel bjuder hjälp?
v. DANN.
Jo, jag kan svara:
Det sker af stolthet, och han handlar rätt.
JULIA.
Och sen hans ton mot er, hans hela sätt—
v. DANN. Det kunde något höfligare vara.
JULIA.
Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld,
Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta.
Ni är så ömsint, ni är god som guld.
v. DANN (täppande sina öron). Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta.
JULIA.
Det måste fram, jag säger det med smärta:
Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld.
v. DANN.
Din skuld? Nej, detta blir för galet!
Din skuld? Hvad är din mening med det talet?
Hans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig?