TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE (kvarblefne)
JULIA.
Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämma
Den arma mannen ständigt? Är det rätt?
Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt,
Och kan ej ens er hetta hämma.
Kan ej—ni själf, ni borde säga det
Rätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.
v. DANN (med stor gest).
Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma?
Jag kan ej se förutan syn,
Det vet jag, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn——
JULIA (afbrytande).
Allt detta ej, men mycket till för resten.
v. DANN.
Tig, stygga unge! Du är svår som pesten.
Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan!
JULIA (vekt, men liftigt).
Ni kan ej se en varelse, som lider;
Ni kan ej afslå någon mänsklig bön;
Är lindring möjlig, när ett hjärta svider,
Kan ni ej låta bli att göra rön.
Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes,
Som vill det ädla, men af tvång fördröjes,
Emotstå lusten att befrämja den;
Ni kan ej såra ovän eller vän.
Ni kan ej hindra blicken eller rösten
Att yppa, hvad inom er föregår:
Er stämma darrar ofta och får hösten,
Ert gamla öga fuktas och har vår.
(Slår armarna kring hans hals.)
Ack, goda onkel, nu på nytt en tår!
v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver
ögonen.
Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig).
Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva
Med knappt ett ord af sanning i sin mund,
En riktig fågel, just en äkta dufva,
Och henne har jag kring mig här hvar stund!
FRANK (för sig, med synbar rörelse).
Den satans Trygg skall få sig bot för snufva.
Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!
v. DANN.
Här kan ni finna, hvad jag måste tåla
Af denna flicka, ja, långt mer därtill;
På detta vis är hon i stånd att måla
Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill.
Det här var ett sätt, vill ni höra flera?