JULIA.
Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!
FRANK (till Julia).
Men i er färg hvad växelspel!
Er kind har nu en glöd, att den kan bränna.
v. DANN.
Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel
Uppå ert finger; låt mig fritt bekänna,
Att lust till diamanter är mitt fel.
FRANK.
Hvad sen?
v. DANN.
Jag menar, om ni sålde denna?
Höj pris, om det på pris beror.
FRANK.
Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror,
Den löses ej med guldet i er låda;
Den är mig kär; näst mina ögon båda
Det enda arf, jag äger af min mor.
Betrakta den, se, den är skön och stor.
(Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)
v. DANN (uppfarande från sin stol.) Ni heter icke Frank, ni söker dölja Ert rätta namn?
FRANK.
Hur kan ni mena så?
v. DANN. Jo, denna ring är mig bevis därpå.
FRANK.
Min ring?