v. DANN.
Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja
Jag drifvits vida världen kring,
Då sände jag den ring, ni bär, er ring,
Till en, en kvinna, som ej fick mig följa,
Ej dela mina skatter, men som var
Min barndomsvän, min brud i forna dar.
FRANK.
Jag häpnar.
v. DANN.
Hördes då er mor ej nämna
Mitt namn nån gång?
FRANK.
Nej, aldrig; endast en,
En namnlös, henne kär för länge sen,
Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna,
Sändt henne denna ring från fjärran hamn.
Blott hennes sista suck ljöd som ert namn.
v. DANN.
O himmel, hvad du velat ämna
Åt mig ännu! Kom, gosse, i min famn,
Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära!
Men hvarför bytte du ditt namn?
FRANK.
Jag fann,
Jag tyckte mig för fattig att med ära
Mitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.
v. DANN.
Då, gosse, kan du ta det åter an;
Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.
JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan
v. Dann och
slår armarna kring Franks hals).
Skall jag ej också få min del af famnen?
v. DANN (förvånad).
Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju.
Hvad tänker du uppå, säg, yrar du?
Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka.
JULIA (med låtsad enfald).
Ack, aldrig vet jag att mig skicka
I onkels tycke, som jag bör.
Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.