v. DANN.
Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka.
Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt!
Hon är som litet tokig mellanåt.
FRANK.
Nej, nu är tid, att täckelset må falla.
(Till v. Dann.)
Min far, min far, om jag er så får kalla,
Er Julia gör ej första gången så;
Vi varit länge ense ren, vi två.
I Sverige ren blef aftaldt mellan båda,
Fast vi haft skygghet för att det förråda.
v. DANN.
O himlens makter, jag välsignar er
För det mig unnats denna dag få skåda.
Det haglar på mig glädje mer och mer.
(Sluter båda i sin famn.)
JULIA.
Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda:
Jag narrats, att ni är tyrann, och ni,
Att jag är tokig,—det kan kvittadt bli.
v. DANN. Du tokas jämt.
JULIA
(seende upp mot v. Dann).
Men hvad är det för glitter?
En tår, vid Gud, som i ert öga sitter
Och faller ner och följs af en kamrat;
Bekänn det bara, nu är onkel flat.
v. DANN (stryker sig öfver ögonen). En tår? Hvar tror du dig en sådan finna?
JULIA.
Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna.
Ni är så skön i ålderdomens dag,
När hjärtat speglas i hvart anletsdrag,
När ögats kyla smälter bort i tåren,
När den är sjuk, er blick, när den har våren.
v. DANN.
Håll munnen, unge, nu! Jag är en man,
En hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan;
Men att stå här och se er fröjd och lycka
Och allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka,
Och kväfva minsta tår af glädje,—nej!
Det är omöjligt, barn, det kan jag ej.
Ridån faller.