EUBULOS.
Jo, förgången var
I troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd,
Och Telamon af år och sorger bruten ned,
Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son,
Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord,
Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot,
Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland.
Sen bor på kala hällen jag, i lunden du.
Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss
Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt,
Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm?
I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken,
Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag
I ett föraktadt yrke för en ringa lön;
Du lutar dig vid källan i olivens skygd,
Af varma vindars balsamdofter fläktad kring,
Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.
Är jag den afundsvärde, du missunna bör?
Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm,
En omängd droppe vin jag mäktar lösa in,
Skall från min udde altarflamman nå din syn.
Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer
Jag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af,
I brist af annat offer, denna svaga hand
Och lägga den som gåfva ned på gudars härd,
För hans skull blott, för mina bättre dagars kung,
Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag
Och se hans ätt i blomning än på Salamis.
Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.
HYLLOS.
Det skall ej ske.
RHAISTES.
Hvad, äfven du?
HYLLOS.
Gif snäckan hit!
RHAISTES.
Förmätne, vill du slita ur min egen hand
Min egendom?
HYLLOS.
Den tillhör oss och icke dig.
RHAISTES.
Vik bort!
HYLLOS.
Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.
RHAISTES.
Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod
Att öfva mot din härskares förtrogne våld
Och fruktar ej det stränga straff, som krossande
Dig drabba skall.
EUBULOS.
Gif efter, gosse, bättre är
Att vika än att trotsa nu.