HYLLOS.
O fader, ej
För dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är
Att allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst.
För henne blott jag vågar allt, den sörjande,
Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van,
Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd.
Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi
Förmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt
Hon burit fordom, som hon nödgas bära nu.
Att hennes lott förbättra gåfvo gudarne
Sin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den
I röfvarns händer lämna?
RHAISTES.
Vänta! Folk, hitåt!
Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få.
TREDJE SCENEN.
DE FÖRRE. MÄN AF FOLKET.
FOLKET.
Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.
RHAISTES.
Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hit
Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld.
FOLKET.
Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?
RHAISTES.
Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm
I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft
Sin åra lik, till ofog den begagnas nu.
FOLKET.
Har han förmäten vågat bära hand på dig?
RHAISTES.
Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!
Den har med våld han från mig röfvat.