FOLKET.
Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne
I mildhet likna gifvas ej af fiendskap.
RHAISTES.
Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän,
Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?
FOLKET.
En bön vi ville ställa till ditt hjärta först.
RHAISTES.
Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!
FOLKET.
Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår.
Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd
På stranden mötte Teukros nyss och segerrikt
Tvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm,
Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han
Förmår ett väldigare bistånd ge än vi
Och lär förstå betala din tillgifvenhet.
FJÄRDE SCENEN.
DE FÖRRE. LEONTES.
RHAISTES.
Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son,
Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll:
Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand,
Och främst af allt att skåda dig i denna stund.
Ja, lycklig må din ankomst skattas så för mig
Som ock för dig, ty visa kan du, furste, nu,
Att du förstår att skydda vänner och att så
Förvärfva nya och behålla dem, du vann,
En ovärderlig gåfva hos en härskare.
Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom,
Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor
Är frågan dock, om våld skall onäpst råda få.
Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö,
Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är.
LEONTES.
Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?
HYLLOS.
Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.