LEONTES.
Förunderligt då syns mig, att den gamle så
Inunder dina egna ögon, dag från dag,
Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt,
Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.
RHAISTES.
Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting
Emellan oss.
LEONTES.
Och hvilket?
RHAISTES.
Att hvad störst befanns
Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt,
Det öfriga för mödan höra honom till.
LEONTES.
Och enligt detta villkor fordrar snäckan du?
RHAISTES.
Betrakta den! En större lär väl föga ges.
LEONTES.
Jag ser ej flere än den ena, kan alltså
Ej mot en annan mäta henne.
RHAISTES.
Just därför
Är hon den största, och som sådan är hon min.
LEONTES.
Javäl, men som den enda är hon minst också,
Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.
RHAISTES.
Om så du menar, unna då oss dela den:
Jag tar den större lotten, och den mindre han.