LEONTES.
Helt visst var det Eurysakes, som bad därom.
TEKMESSA.
Hans sista, dyra hälsning var mig denna bön.
LEONTES.
Och dessa voro fromma nog att vörda den?
TEKMESSA.
Den hördes af de frommaste bland människor.
LEONTES.
Sen sporde du ej mera om din son och vet
Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort?
TEKMESSA.
Väl icke visst; men sviker mig min aning ej,
Var Menelaos upphofsman till detta dåd.
LEONTES.
Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill?
TEKMESSA.
Af fruktan att på öde ön i fjärran haf
En hämnare af Ajas sorger växte opp.
LEONTES.
Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns,
Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son.
TEKMESSA.
O son, din moders bittra sorg, Eurysakes,
O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu
Ett lik på hafvets böljor eller multnade,
För lifvets plågor stel, på någon okänd strand!
En graf jag ville reda då på denna ö
Och kalla moderligt din skugga dit till ro.
Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt,
Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske,
Ett mål för hätska fienders begabbelser
Och suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus,
Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott.