LEONTES.
Till Atriden, säg?
TEKMESSA.
Nej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombord
Vi stego, seglande i långa dagar sen
På hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej.
Omsider nåddes målet. Jag blef förd i land;
Men hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö,
Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot,
Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skörd
Af vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal,
En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren.
Där blef vårt hemvist.
LEONTES.
Höge gudar, fanns hos män,
Af hvilkas ära världen återljuder nu,
Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?
TEKMESSA.
En början blott du hörde, mycket återstår,
På detta olycksställe, furste, lefde vi;
Af långa dagar fylldes långa månader,
Af månaderna blefvo år, som flydde ock.
Ej var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst:
Jag ägde än Eurysakes, jag kunde se
Ännu hans faders anletsdrag i hans och se,
Hur skönt till yngling småningom han växte opp.
Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst,
Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod.
Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn
Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd
Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af
I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt,
Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif.
O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var,
Fått så i lugn förflyta!
LEONTES.
Om förändring kom,
Var den af ödets vilja vållad eller er?
TEKMESSA.
Ren nio år förflutit, utan att en skymt
Af människor vi skådat, då en dag ett skepp
Till stranden lade. Ädle furste, om en blixt
Af solen nu mitt ögas natt förjagade
Och jord och haf och himmel än jag återsåg,
Ej vore denna anblick mer än skeppets ljuf.
Jag ropade Eurysakes; vi skyndade
Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål
Vårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand,
Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä
Och bad om räddning för mig själf och för min son.
Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen
På akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn.
Att mig emotta;—då, i detta ögonblick,
Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut
Och flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes
Förgäfves rasa öfvermannad, rasade
Förgäfves själf, med böner och med klagorop
Bestormande än gudars nåd, än människors.
Snart var det enda föremål, som fäste än
Min blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand.
När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande
Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt.
Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag,
Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock
Min själ blef klar och min besinning återkom,
Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus,
Och på mitt anrop svarte bergets eko blott.
LEONTES.
Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?
TEKMESSA.
Förrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif,
Bjöds räddning af fajaker, som besökte ön.
LEONTES.
Förunderligt! I nödens stund just kommo de,
Dit ingen kommit under nio år förut.
TEKMESSA.
På hafvet, så de sade, mellan Paros sund
Och Hellesponten de ett segel mött, som höll
Mot söder kosan. Under förbiseglingen
De hört en röst från skeppet ropa dessa ord:
"Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!"