LEONTES.
En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE, utom RHAISTES.
TEKMESSA.
Han tycktes gå.
LEONTES.
Han gått.
TEKMESSA.
Hur skall jag tacka dig,
Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft
För i mitt minne åter min Eurysakes?
Har du också en moder att ge glädje åt,
En bättre lottad än den olycksburna här,
Hvars största glädje blifvit hennes största sorg?
LEONTES.
Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?
TEKMESSA.
Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?
LEONTES.
Så säg mig då och tala utan fruktan: finns
I lifvets eller dödens land Eurysakes?
TEKMESSA.
Den hätska tvisten om Akilles vapenskrud
Emellan Ajas och Odysseus känner du,
Och hur af väld tillbakasatt den ädlaste
Bland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd.
Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen såg
Den ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd
Och nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej
Ett ord af knot utöfver mina läppar kom.
Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd
Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram,
Då på sin fallna oväns son, på hans gemål
Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott.
Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar,
Som stått den store Ajas närmre, därför blott
För härens öfverdrottar; och kanhända låg
I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.
Ty glömd var ej den salaminska hjälten än
Af dessa skaror, som hans alla segrar sett,
Och sakta växte härens knot mot kungarna,
Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön.
En dag från stranden kom jag med Eurysakes,
Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade
Tillbaka nu från dagens strider segerrik.
Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl
Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg,
Hur mången blick på gossen vid min sida föll.
Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare
Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!"
Så ropte han; och gossen satt i samma stund
På kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn.
Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt!
Hitåt, till oss med honom!" Så från man till man
Sågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne,
Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick.
Emellertid blef detta för Atriderne
En sporre blott att hastigare föra ut
Det dåd, som kanske länge ren de öfverlagt.
Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg,
En svärm af deras trogna, som med dolkars hot
Mig tvang att ljudlöst följa.