LEIOKRITOS.
Hvart?
LEONTES.
Dit, där ädelmod och nöd
Min hjälp behöfva.
FEMTE SCENEN.
LEIOKRITOS. RHAISTES.
LEIOKRITOS.
Rhaistes, lämna ynglingen
Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut
Om någon våda hotar. Var försiktig dock
Att ej i otid reta honom. Spännas får
För högt ej bågen. På hans kärlek bygger jag
Dock ytterst all min trygghet. Var åskådare,
Ej annat; fordras handling, lämna den åt mig!
Gå, jag vill möta mina sändebud.
RHAISTES.
Var lugn
Och lita på min klokhet!
(Går.)
SJÄTTE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
Zeus, allhärskare!
Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill
Och hvad man måste, detta köldomhärjade,
Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott
Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar,
Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld
Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör:
Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt,
Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt,
Är det att vara konung? Hvarför lärde jag
Så sent ditt värde känna, höga mausolé
På askan af min sällhet, dig, o kungamakt?
Dock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet
Så mycket ens, att aska kunde återstå,
Då den förbrändes? Ha, det väsenlösaste
Är sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer:
En dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft,
En glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln,
Som lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer?
Jag är en konung.