ÅTTONDE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
Så är den stund då kommen, när mitt öde skall
Mig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den
Välkommen, om min ofärd ock den med sig för.
Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är,
Kan så mitt inre sönderslita, skaka så
Min kraft, som denna sviktning, städse kastande
Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn.
Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung?
Jag var en undersåte, kan det blifva än.
Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag
För min skull, för Leontes skull dock allra mest.
Att en gång lämna honom spiran obestridd
I tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål!
Han skall den kunna äga utan brott, han skall
Af makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna.
För honom vill jag kämpa, för hans framtids glans
Och bära bördan, lönen bäre sedan han.
Dock se, de nalkas redan, mina sändebud.
NIONDE SCENEN.
LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON.
LEIOKRITOS.
Var hälsad Adamastor, du, och du, o son
Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I,
Med godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu
Förloppet af er sändning, hvarken minskande
Af skonsamhet det onda eller ökande,
Af önskan att mig gläds, hvad I skatten godt.
ADAMASTOR.
Nog glädje, konung, skall den nakna sanningen
Dig skänka, öfverflödigt är att smycka den.
LEIOKRITOS.
Haf tack för dessa glada förebud i ord
Och yppa snart den lycka, som bekräftar dem!
ADAMASTOR.
Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam
Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring,
Rör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här.
Från Menelaos, Spartas konung, kommer jag,
Från Delfoi denne Medon. Skilda vägar så
På din befallning gingo vi och råkades
Till slut vid skeppet åter, som oss väntade.
Nu tag emot Atridens broderhälsning först.
Din härskarrätt på Salamis erkänner han
Och ingår villigt det förbund, du föreslår.
Gladt var att höra dessa ord af honom själf
Liksom att skåda honom, drotten, krigaren,
Den mångberömden hämnaren af Hellas skymf.
LEIOKRITOS.
Han tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed?
ADAMASTOR.
Så var vårt möte. Kommen fördes genast jag
Ur husets förrum in i salen, där han satt
Ibland förtrogna, efter långa irringar
Omsider sorglös spisande vid eget bord.
Straxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram
En stol för mig invid hans sida, där jag sen
Med rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin.
Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt,
Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån
Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?"
När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis
Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då
Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik,
Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot.
Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut.
Att jag var sänd af dig, den nye härskaren
På denna ö, jag sade; att gemensamt hat
Mot Ajas ätt er borde närma till hvarann
Och att du vänskap honom bjöd och bad om hans.
Då blef han åter ljusare att skåda, bort
Flög hotets mörka skugga från hans ögonbryn
Och vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss.