LEIOKRITOS.
Han mörknade vid svaret, att från Salamis
Du kom; säg, lefver någon, som han fruktar än?
ADAMASTOR.
Hör vidare, o konung! När till mildhet så
Han återvändt, då länkade försiktigt jag
Mitt tal och kom till frågan om Eurysakes.
Blott lätt berörande din oro, att ännu
Ditt välde kunde hotas, din medtäflare
Vid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos,
Om dennes öde vore konungen bekant.
Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf
Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han,
"Så säker för min hätske oväns son, som jag
Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin.
Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock,
Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt.
LEIOKRITOS.
Och detta sade Menelaos, Spartas kung?
ADAMASTOR.
Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.
LEIOKRITOS.
Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt,
Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ
Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där!
Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott
Hans höga tempeltjänarinna bådar mig;
Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord,
Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand
Den stund, det med den andra mättar dödens hugg.
ADAMASTOR.
Så händer. Dock för denna gång ej rädes jag,
Att gudasvaret skall för sådan dubbelhet
Anklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu.
LEIOKRITOS.
Jag lyssnar.
MEDON.
Konung, hvad jag vid min sändning sport,
Vill, som det förefallit, jag förtälja dig,
Viss att din önskan aldrig bättre fyllas kan.
Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid
Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag
Prästinnan fann, det doldas genomskåderska.
Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt,
Med handen under lockomflutna pannans snö.
Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot
Jag lade ned och föredrog ditt ärende,
Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp
Från stället stod hon. "Svage, blinde, dödlige",
Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut,
När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?"
LEIOKRITOS.
Var hon förtörnad eller ofärd bådande?
MEDON.
Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska,
Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från
Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande.
Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad
Och åt det för att motta gudens anda; sist
Hon på hans trefot öfver hålan satte sig.
Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs
I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå
I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild
Den helga yrseln svindlade i hennes blick.
Det var, som om ur jordens tysta innersta
En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott
I dagen stigit och prästinnan genomträngt.
Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung
Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom;
Så se och lär och vet och känn och hör och döm:
Trygg härskarn är på Salamis, så länge än
Leontes icke fallit för sin faders svärd!"