HYLLOS.
Du bjöd dem gå, befallte folket lämna oss.
LEONTES.
Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick?
HYLLOS.
Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också.
LEONTES.
Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det.
HYLLOS.
De andra handlat lika, om de vågat blott.
LEONTES.
För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg?
HYLLOS.
Nej, för din faders vrede, som oss hotade.
LEONTES.
Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt
Hos denne yngling, om ej böljan ren den släckt.
Gå, red i skuggan under pinien här en bädd
Af löf och mossa, där han hvila får, till dess
En gud kanske ur dvalan väcker honom opp,
Ty vi försöka fåfängt.
HYLLOS.
Furste, öppet vill
Jag tala ut min mening, fast du väja tycks
Hvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är
Leiokritos på denna ö. Här finnes ej
Bland mänskor någon, som af hjärtat vill hans väl,
Fast fruktan binder en, en annan vinstbegär.
Ej är det kärlek dock till forna konungar,
Som väckt vårt hat mot honom, ty de gamle blott
Ibland oss minnas Ajas än och Telamon.
Nej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott,
Hans orättvisa, hårda, grymma härskarbud.
Du, äfven du, dem hatar, måste göra det.
Men säg ett ord blott, mana, och vi följa dig,
Befall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung!
Du är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu,
Hvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar
Oss varit lika många prof af ädelmod.
Tag spiran du och härska, plåna ut den skymf,
Som inför Hellas fläckar nu ditt fosterland:
Att våld här råder, icke rätt, att mänsklig nöd,
För alla helig, här förnekas mänsklig hjälp.
På dig vi lita.
LEONTES.
Yngling, är Eubulos ej
Din fader, han, den gamle fiskarn, för hvars sak
Du nyss mot öfvermakten trädde kampberedd?