HYLLOS.
Hvi denna fråga, furste? Obekant för dig
Kan det ej vara, att Eubulos' son jag är.
LEONTES.
Jag har en fader, äfven jag, Leiokritos.
HYLLOS.
Vi räkna oss som söner till vårt fosterland,
Vi unga, så du borde göra, äfven du.
Ej finns för oss en större plikt, än den oss ges
Af Salamis; och ropar nu dess stämma högt:
"Slå ned tyrannen, krossa min förtryckare!"
Då tvekar bland oss ingen om hvad göras bör.
Men du skall föra oss till målet.
LEONTES.
Djärfve, säg,
Förstår du mina ord ej, eller aktar du
En varning ej, med saktmod gifven, efter så
Du dristar detta upprorsskrål förnya än?
Vet då, att om du vågar detta språk ännu,
Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd
Ditt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot.
är detta nog, säg, fattar du min mening nu?
HYLLOS.
Rätt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig,
Dock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet.
LEONTES.
Han rörde handen, tyckte jag, den drunknade.
HYLLOS.
Jag såg det ej, frånvarande min tanke var.
LEONTES.
Finns ingen här, erfarnare i läkedom
Än vi? Kanske att örters kraft, att öfvad konst
Här kunde bringa räddning.
HYLLOS.
Låt mig kalla hit
Den blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus,
Förstår och vet och ser hon mer än seende.
LEONTES.
Gå, hämta henne!