LEIOKRITOS.
Hvad syn!
LEONTES.
Hur mången ljungeld har ej slocknat ut
Med dessa slutna ögon!
LEIOKRITOS.
Underbara lek!
LEONTES.
Och dessa läppar, trotsande i döden än
Och dock så veka! En hellen är denne dock,
Han kan ej annat vara, fast hans öde visst
I hårda lägen honom kastat.
LEIOKRITOS.
Son, du var
Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns
Du mer sköldbärarn Ajas?
LEONTES.
Som en nattlig syn
Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp,
Som steg ombord, af jubel följd och klagorop.
Men af den ädle hjälten, folkets höfding, har
Jag intet minne.
LEIOKRITOS.
Skåda denne yngling då.
En sådan var han, Ajas, något år kanske
I ålder framom honom, olik äfvenså
Till kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft;
Men eljest lik till anlet, bildning och gestalt,
Så lik, att jag med häpnad nu din skyddsling ser.
LEONTES.
Ve, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört
Med denne yngling till vår strand Eurysakes.
LEIOKRITOS.
Jag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss
Af honom, då han låge död som denne nu.
LEONTES.
Död syns han, men han lefver, han skall vakna opp,
Om blott en konsterfaren vård han finna kan.