LEIOKRITOS.
Finns någon här, som kunde skänka honom den?
LEONTES.
Den blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem,
Hon är mitt hopp, jag låtit kalla henne hit.
LEIOKRITOS.
Men om till lif hon skulle väcka Ajas son?
LEONTES.
Hans lycka vore detta, men vår undergång.
LEIOKRITOS.
Var lugn och gör för främlingen, hvad göras kan.
Hvemhelst han än må vara, är Eurysakes
Han ej, ty Ajas ättling sofver djupare,
Än att han kunde väckas mer af mänskokonst.
LEONTES.
O, budskap, fullt af glädje! Har jag fattat rätt
Din mening, fader?
LEIOKRITOS.
Flyktad är den mörka tid,
Då varsamheten, fruktans dotter, sluten höll
Inom min barm hvar ädel drift, en fånge lik.
Nu får jag vara konung, får förlika fritt
Min handling med min vilja. Ingen skräckbild gör
Mitt välde ovisst, min medtäflare är död.
LEONTES.
Hvar, hur? Hvem har dig denna glädjetidning bragt?
LEIOKRITOS.
Från Menelaos, Spartas konung, bragtes den
Af mina sändebud tillbaka. Hvar och hur
Eurysakes mött döden, har jag ej försport
Och vill ej heller spörja; det är nog, att visst
Hans undergång bebådats mig från säkert håll.
LEONTES.
O höge gudar, mitt bekymmer är då slut!
Den sorg, som klädt min ungdoms glada dag i moln
Och lifvets lust förbittrat, finns ej mer. Hur ljuft
Att mot min klara framtid blicka nu och se
Den långa lefnad, Parcens slända lofvar mig.