LEIOKRITOS.
En dubbel glädje skänker mig min spira nu,
Då jag i arf den lämna får åt en, som vet
Att skatta dess besittning, då jag ser den fröjd,
Den ger dig ren i hoppet. Alltför kall förut
Du syntes mig, likgiltig för de ädlaste
Af lifvets skänker: ära, välde, härskarmakt.
Nu är jag lycklig, hvarje önskan uppfylld är,
Då äfven du min lycka känner djupt som jag
Och vill den dela.
LEONTES.
Nu alltså, nu är du kung,
Och ingen äger större rättighet än du
Att Salamis behärska.
LEIOKRITOS.
Teukros ensam finns
I lifvet kvar af denna forna kungaätt,
Men saknar vänner, har ej makt att hota oss.
LEONTES.
Och om han ägde härar än och kom, hvad mer?
Mot svärdets anspråk, fader, kan man ställa svärd,
Och annat har ej Teukros. Han försköts som son
Af Telamon, sin fader, blef från hemmets härd
I vrede utstött, jagad bort från Salamis.
På vapen endast, ej på rätt han trotsa kan,
Hvem ville frukta honom?
LEIOKRITOS.
För hans rätt alltså
Till spiran var Eurysakes dig fruktansvärd?
LEONTES.
En omotståndlig härsmakt fanns i denna rätt.
LEIOKRITOS.
Ja, om den mött erkännande, men eljest ej.
LEONTES.
Ju mindre erkänd, desto mera fruktansvärd
För mig den varit.
LEIOKRITOS.
Älskar du att skämta, son?
LEONTES.
Jag skämtar ej. Om Ajas ättling här stått fram,
Af alla hyllad såsom konung, skulle du
Åt honom lämnat makten utan fruktlös strid.
Men om han kommit blott med sina anspråks helgd
Och ensam utan bundsförvanter sträckt sin hand
Emot den scepter, som hans fader ägt, o då—