LEIOKRITOS.
Då hade denna klinga dömt emellan oss.
LEONTES.
Det var min fruktan, fader, du har nämnt dess grund,
Ty mellan oss den hade då måst döma först.
LEIOKRITOS.
Hvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son?
LEONTES.
Och med mitt svärd hans rättighet; jag följt min plikt.
LEIOKRITOS.
O vanvett, bjöd dig plikten draga svärd mot mig,
Att mot din fader kämpa för en främmande?
LEONTES.
Hör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort,
Hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in
I möjlighetens vida rike, fatta nu,
Hvarför så dystert sluten du mig städse sett.
Det var min tanke såsom vaken, var min dröm
I sömnens famn, när kvalförskingrarn någon gång
Medlidsamt äfven mig i sina armar slöt,
Att Ajas son här kunde träda upp mot dig
Och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt.
I sådant fall jag mellan eder båda stått,
Sett här min borna härskare, min fader där,
Och nödgats välja.
LEIOKRITOS.
Ha, ett alltför brydsamt val!
LEONTES.
Om så du vill det nämna; mindre brydsamt dock
Än tungt, än sönderslitande för detta bröst,
Ty mitt beslut var fattadt.
LEIOKRITOS.
Låt mig höra det.
LEONTES.
Att bistå dig bjöd kärlek blott, en högre plikt
Befallte mig att bistå den, som var min kung.
Om han som sådan fordrat till sitt skygd min arm,
Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den.