LEIOKRITOS.
En filosof, en grubblare, som glömt natur
Och verklighet för tomma tankars gyckelspel,
Du liknar. Bör jag vredgas, yngling, eller le?
Väl dock, att ödet fogat så, att ej till verk
Din yrsel mer skall lockas; låt oss glömma den.
En annan tid har börjat.
TREDJE SCENEN.
DE FÖRRA. EN BUDBÄRARE.
BUDBÄRAREN.
Konung, väl att jag
Dig finner här, sen länge fåfängt jag dig sökt.
LEIOKRITOS.
I hvilken afsikt?
BUDBÄRAREN.
För att skyndsamt kalla dig
Tillbaka till din boning.
LEIOKRITOS.
Skyndsamt, säger du;
Hvad är, som fordrar skyndsamhet?
BUDBÄRAREN.
Din välfärd.
LEIOKRITOS.
Min?
Den är betryggad.
BUDBÄRAREN.
Härskare, en skara folk
Sig skockat kring palatset. Flere strömma till
Hvart ögonblick. Ett sorl förspörjs, att Ajas ätt
Har slocknat med Eurysakes. Man fordrar djärft
Att höra mer, i hvilket land och genom hvem
Han fallit, Ajas ättling. Tvenne flockar stå
Fientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar högst
På ena sidan, på den andra höjer sig
Ej någon enskild stämma öfver mängdens skrål.
Men dig, dig nämna alla, dig man kallar på,
Af dig begär förklaring en, den andra stöd;
Och därför skynda! Stenar flugit ren, och snart
Kanhända dragas svärden.