LEONTES.
Fader, stanna här!
Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall
Till saktmod återföra denna upprorstropp.
LEIOKRITOS.
Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf
Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är
Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt
Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.
LEONTES.
Med hvilket medel ärnar då du tygla dem,
De pliktförgätne?
LEIOKRITOS.
Lämna denna sorg åt mig.
LEONTES.
Kom, låt oss vandra båda.
LEIOKRITOS.
Nej, jag går allen.
Jag känner dig, du skall i vrede brusa opp,
Där lugn behöfves, mildhet säkrast seger ger.
LEONTES.
Förundransvärda olikhet! Förhållanden,
Dem jag vill skona, trampar du med hårdhet ner
Och ser fördragsamt brott, dem jag bestraffa vill.
Hvem ger den blinda hopen rätt att kalla dig
Till svars för Ajas-sonens död? Alltnog, han dött,
Och du är konung.
LEIOKRITOS.
Därför kan jag vara mild.
Farväl!
LEONTES.
Du går allena. Fader, får jag ej
Ditt bistånd vara, om i upprorsyran du
Min hjälp behöfde?
LEIOKRITOS.
Ingen droppe af din blod
Finns än på denna klinga, jag är trygg, farväl!