LEONTES.
Sin moder hörs han nämna; delar äfven hon
Hans våda, eller suckar han sitt afsked blott?
Hvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt!
O, han är ung; det ljufvaste bland namn har än
Ej hårdnat på hans tunga.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jag skall rädda dig,
Var trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare!
Ve!
LEONTES.
Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta,
Fast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill
Tilltala honom. Yngling, faran är förbi,
Blott hvila, du är räddad.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Gudar! Står hon ej
På klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör:
Förbarmande!
LEONTES.
Hvem ropar, hvem är värnlös, säg?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer
Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt,
Då han den sparar nu i detta ögonblick.
LEONTES.
Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se.
Af hvilka fasansfulla inre syner väcks
Ett raseri som detta?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Krossa, krossa mig,
Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt.
Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.
LEONTES.
Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste
Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du konung, du, så prisad bland de dödliga
Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång
Dig drabba?