LEONTES.
Fasa griper mig; är det mot Zeus
Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du hälsas folkens öfverdrott, du lydes blindt
Af fega skaror, lömska som du själf. För dig,
För dig alltså har Hellas blödt, föraktlige.
LEONTES.
Hvem menar han, mot hvilken mänska eller gud
Framljungar han sin vrede?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Bofvar, lösen mig!
Ej blef jag född att bära slafvars bojor, jag,
En konungs son.
LEONTES.
Förnuftets fackla, märker jag,
Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far
Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst,
Igenomträng med åskans stämma rymderna:
Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!
LEONTES.
Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss.
Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem?
Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus!
Hvem är du?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ha, du är allena, sviker mig
Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare?
Jag ser blott dig.
LEONTES.
Då ser du rätt och gäckas ej.
DEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp).
Så dö!