LEONTES.
För dig? Vansinnige, är det den tack,
Du för ditt lif betalar åt din räddare?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm,
Hvart har din styrka vikit?
LEONTES.
Straffa ville jag
Dig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud
Din handling vållat, sen din tankes ljus han släckt.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Är du en annan, ej af dessa bofvar en?
Mitt öga klarnar, minnets fackla tänder sig.
Säg, stred jag ej med hafvets vilda vågor nyss?
Hvar finnas de, som delte samma öde då?
Jag märker ingen.
LEONTES.
Böljans skoningslösa svalg
Har slukat alla.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Alla, alla säger du?
LEONTES.
Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång
Det ljufva ordet: alla.
LEONTES.
Hvilken hjärtlöshet!
Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!
Nu gläder dagens återsedda ljus min syn,
Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone
För några stunder värde, tills jag mättat mig
Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd.