TEKMESSA.
O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus!
EURYSAKES.
Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr;
Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig.
TEKMESSA.
Jag äger dig, men ser dig ej; min blick är död.
EURYSAKES.
O fasa, moder, du är blind, hur blef du så?
TEKMESSA.
Min värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer.
EURYSAKES.
Hämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej
Din sötma njuta, då jag når din verklighet!
Gläds, moder, våra sorger skola falla snart
Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu
Är stunden min, och min är vedergällningen.
TEKMESSA.
Barn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig
I detta läge.
EURYSAKES.
Läge? Är jag icke kung
Och har framför mig mina fäders land, det land,
De styrt förut och jag skall styra efter dem?
Hvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be?
TEKMESSA (till Leontes).
Jag sträcker mina bänder ut bönfallande
Mot dig, du ädle furste, slut ditt öra till
För orden af hans barnsligt öppna öfvermod!
Ack, han är son af Ajas, sådan var ock han.
Så fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam
Gick han sin bana, tills den slöts med undergång.
Men du, var du mot sonen ädelmodig mer,
Än Hellas drottar voro mot hans fader förr.
Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli
Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans,
Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö,
Att äga här för mig, för sig, för andra ej
Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss.
LEONTES.
Han är min konung; tryggare betror han ej
Sitt lif i dina händer än i mina nu,
Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens.
En helig, oafvislig plikt befaller mig
Ej blott att lämna honom ostörd själf, men ock
Att skydda honom, vända hvarje våda af,
Som kunde hota honom från ett annat håll.
Väl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den,
Mitt offer blir på Dikes helga altar nu.
Men hvad jag ägt och äger och förlora kan,
Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud?
Och därför, son af Ajas, fast din undergång
Min enda räddning vore, vill jag varnande
Dig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf.
Så vet, du äger fiender på denna ö
Långt flere, mera mäktige, förslagnare
Än de, som kunna blifva dina vänner här.
Det fordras blott en aning, väckt hos en af dem
I förtid om ditt ursprung, och förgäfves har
Dig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej.
Slut därför dina läppar till, att ej ett ord
Må obevakadt öfver deras stängsel fly
Och dig förråda. Visa dig, som nu du är,
Skeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande,
Och följ din blinda moder till dess boning tyst.
Kanhända gryr en bättre tid, förbida den.
Du är en yngling, ålderdomen böjer den,
Som nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott,
Tills han naturens skuld betalt, kanhända snart;
Träd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall
Med dig om sceptern strida.