HYLLOS.
Hvem tviflar väl, att den, som andas, äger lif?
EUBULOS.
När allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort
Och kärlek äger endast saknans tomhet kvar,
När natt är i vårt väsen, när vårt inres sol
Gått ned med själfva hoppet om en morgondag,
Då, yngling, kan man andas än, men lefver ej.
HYLLOS.
O, finns en så till hjärtat nakenplundrad man?
EUBULOS.
Han finns: den olycksfödde, som din fader är.
HYLLOS.
Du? Har ej du de dinas varma kärlek kvar?
EUBULOS.
Jag äger intet. Se i mig en musslas skal,
Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf.
HYLLOS.
Ej kan jag fatta dina gåtolika ord.
Svep ej i töckenbilder så din mening in,
Säg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta,
Att om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust,
Dess hopp, dess tröst har slocknat?
EUBULOS.
O, hvad var mitt lif,
Mitt hopp i ålderdomen än, min tröst, mitt allt?
Hvad var min tanke under dagens värf, min dröm,
När vallmokransad natten kom och slöt min blick?
Minns du det ej, såg, hörde du det ej?
HYLLOS.
Det var,
Att Ajas' ätt än skulle blomstra här i makt,
Eurysakes än hälsas såsom konung här.
EUBULOS.
Det är förbi, Eurysakes är död, är död.