HYLLOS.
Hvar föll han, när och huru? För Apollos pil,
Säg, eller såsom fiende för mänskohand?
EUBULOS.
Ve, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn
De kommit nyss tillbaka, kungens sändebud.
HYLLOS.
Så böj dig under höge gudars skickelse
Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro,
Ifall han obegrafven glöms i fjärran land.
Det blir din gärd, den enda, honom ägnas kan.
EUBULOS.
Så kall, så liknöjd, så förståndig, och likväl
Så ung ännu! Hur vinterstelt är ej hvart ord
Från dina varma läppar, mer än om det ren
I lustrer frusit under hvitnad hjässas snö.
Ve, ve din lott, den ungdoms öde, som lik dig
Grott upp att skåda Salamis, som nu det syns.
Ack, arma vinterplantor i ert fosterland!
På er har ej dess blida sommar stråla fått;
Den for med Ajas, återkom ej nånsin mer.
Här föddens I till blomning ej, till vittnen blott
Af våldets stormar, svekets mörker, hatets köld.
Hvad ljufvast finns för gudar och för människor,
Frid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag,
Gemensam lust och vilja, sådant har ej du,
Ej de med dig jämnåriga fått skåda här,
Blott vi, vi gamle.
HYLLOS.
Underbara ord af dig!
Du svärmar, fader!
EUBULOS.
Svärmar! Nej, jag visar blott
En senväckt fjäril naken höst och säger: Här,
Här glödde sommarns fägring.
HYLLOS.
Kan jag sluta ren?
Är grafven djup tillräckligt?
EUBULOS.
Mer än nog för allt,
Hvad Salamis har kvar af flyktad härlighet.
HYLLOS.
Kan nu jag gå att spana, om Tekmessas vård
Har kunnat väcka främlingen ur dödens sömn?
EUBULOS.
Nej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik.