FEMTE AKTEN.
(Samma landskap som i föregående akt. Lätt skymning öfver nejden.)
FÖRSTA SCENEN.
TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Hur långt har solen hunnit nedom skogen ren?
Säg mig, min ledsven, färgas skyn af purpur än?
Jag känner kvällens ljufva svalka kring min kind,
Fast inga fläktar röras. Blir det natt en gång?
LEDSVENNEN.
Ännu är dagen vaken, fast med mattadt ljus.
O drottning, blod kan hinna spillas ymnigt än,
Förrän dess färg ej skrämmer skådarns öga mer,
TEKMESSA.
Så skall då striden vara länge än. O Zeus,
Naturen lugnas, stormarna i dagens barm,
De somna förrän dagen; mänskans stormar blott
Försmå att hvila, trotsa vaksamt natten själf;
Blott natten, sänd af döden, stillar allt.
LEDSVENNEN.
Var glad,
Var icke sorgsen, drottning, mer! Må striden fritt
Förlängas, segern följer ju de våra nu.
TEKMESSA.
Så tycks det, prisad vare Zeus.
LEDSVENNEN.
Långt närmare
Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak
Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare,
Tills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande,
Att fienden trängs undan mer och mer.
TEKMESSA.
Du såg
De båda unga furstarne, min son och den,
Som blef hans vapenbroder, bägge smyckade
Till strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de
Förnimbart öfver mängden?