LEDSVENNEN.
Som på himlens hvalf
Orions tvenne stjärnor.
TEKMESSA.
Och emellan dem,
De två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn?
Fanns hos den ena eller andra ingenting,
Som gaf ett företräde? Bar den ena ej
Sitt hufvud högre, syntes han ej skönare
Till skick och anlet, manlig mer och mera djärf,
Bekräftande med blickens trots sin härskarbörd?
Hur var det, gosse?
LEDSVENNEN.
Drottning, fordrar du ett svar
Som moder till den ena?
TEKMESSA.
Svaga hjärta, o,
Hur genomskinligt och hur obevakadt bor
Du ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej
Det svar, jag fordrar, vare sanning främst af allt.
LEDSVENNEN.
Då säger jag, att ingen fanns, som kunnat se
Hos någondera af de båda drottarne
I glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet;
Men som två örnar, kretsande kring fjällets topp,
Så lika voro båda. Pansarskruden blott
Och deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem.
TEKMESSA.
Och anletsdragen?
LEDSVENNEN.
Något, innan skärmarne
Från fastare tillspända hjälmar föllo ned
Och sänkte öfver blick och panna skuggor djupt.
Men när det skett vid stridstrumpetens första ljud
Och dager sedan föll på deras kinder blott
Och ungdomsfriska läppar, då, då hade knappt
Du själf, om dina ögons ljus du ägt ännu,
På annat än på deras vapen skilt dem åt.
TEKMESSA.
Så lika voro båda?
LEDSVENNEN.
Ja, så undransvärdt.
TEKMESSA.
O du, som bär egiden på jungfrulig arm
Med makt att skydda skaror eller krossa dem,
Stridvana, segerskiftande gudinna, du!
Förnim min bön, en moders denna gång dock ej;
Jag vet, en sådan vore ju för obekant,
För ringa för att finna väg till dig, till dig,
Du otamdt höga, aldrig mänskligt kufvade.
Nej, hvad jag beder, flöder ur en källa fram,
Så ren, så obesmittad af hvad mänskligt är,
Som sprang den ur ditt sinne. Därför hör min bön!
Ur tacksamhetens helga källa flöder den.
Omhägna i den långa stridens vilda ras
Vår hjälpare, den ädle, tappre ynglingen!
Sträck mild din sköld för honom, hvar en vingad pil,
Ett uddhvasst spjut hans hjärta söker; spräng hvar hop,
Som skockar sig fientlig, där hans bana går,
Att han ej öfvermannas. Oka du hans kraft
Att föra svärdet eldigt, mäktigt, segersällt,
Tills, höljd af ära, ändtligt han det sänka får
För den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tål
En suck jämväl för honom dock! Om ära ej,
Om skydd ej vågar den dig be; om skonsamhet
Bönfaller den allenast. Låt din vrede ej
För fadrens misstag drabba hans förföljda son.
Göm Ajas brott i glömska; dårskap var dess rot,
En dårskap, stränga straffarinna, sänd af dig.
Tyst, ljud! O, har min arma suck, svårblidkade,
Förtörnat dig? Hör, striden närmas åter, hör!