LEDSVENNEN.
Du irrar, härskarinna.
TEKMESSA.
Hör jag ej ett gny
Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock?
Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve!
De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus!
LEDSVENNEN.
Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud
Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand.
Haf tålamod och ansträng ej ditt öra så;
Snart tystnar allt. Jag skönjer, vidt som blicken når,
Hur vattnen börja spegla mer och mer och gå
Till nattlig hvila.
TEKMESSA.
Lyssna, svärdshugg, vapenbrak,
Fast dämpadt genom vida bygders mellanrum,
Förnimbart dock!
LEDSVENNEN.
Du villas. Bortom dälden där
På höga fjällets hjässa satt i cedrarna
En flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem;
Nu hör du deras vingslag.
TEKMESSA.
Är jag obekant
Med dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar
Från Ares, där sin blodbestänkta ban han går?
Hör jag dem första gången nu, för att lik dig
Förväxla dem med vingslag af en dufvoflock?
O, under år och åter år af fejder satt
Vid Simois och Xanthos stränder, dag från dag,
Tekmessa förr och såg och hörde striderna.
Som nu så har hon ofta bäfvat förr, som nu
Hon skärpt sitt öra, längtande att spana ut
Hvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt.
Då var mig Ajas' lärare i hörselns konst,
Nu låter mig Eurysakes ej glömma den.
LEDSVENNEN.
Vid alla gudamakter——
TEKMESSA.
Hvad bedyrar du?
LEDSVENNEN.
Jag tror, att din förnimmelse bekräftas.
TEKMESSA.
Väl!
När sköldar redan dåna högt mot spjut och svärd
Och luften darrar för trumpetens kopparröst,
Då börjar du att höra. Ack, den vreda mön
Fördrog ej, att min tunga nämnde Ajas' namn;
Nu skall hans son förkrossas.