HYLLOS.
Alltfrån första stund
Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom.
Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen,
Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld,
Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid
På annat håll och ropte åt de sina högt
Att honom undfly.
TEKMESSA.
O, de bytta vapnens svek!
Än då Leontes, gosse?
HYLLOS.
Honom sökte man,
Kring honom trängdes skarorna, stormhotande,
Som åskmoln kringom fjället.
TEKMESSA.
Och den ädle, han?
HYLLOS.
Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af,
Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna.
TEKMESSA.
Min son?
HYLLOS.
Just han.
TEKMESSA.
Han räddade sin räddare
I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
HYLLOS.
Så gjorde han, dock ej i ädel växling blott,
Men gäldande den andres offer tusenfaldt.
Ty oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop
Omkring Leontes och från honom skilts igen,
Såg han den trogna vännen omges af en ny
Och kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har
Ej konungsörnen, sväfvande kring rymderna,
Sitt öga fäst på nästet, på de sinas bo,
Än han på platsen, där hans vapenbroder stred.
Och sågs en fara hota, var han där, och sågs
Den fjärmad åter, kretsade långt borta han.
Så fortfor striden.
TEKMESSA.
Fortfar den ej så ännu?