HYLLOS.
En öfvermäktig skara, förd af Rhaistes, kom
Förstärkande vår fiende till sist. Då bröts
De våras tro på seger, och med tron på den
Var deras motstånd brutet. Spridda, skingrade,
Förföljas, öfverflyglas de och falla nu
På återvägen hitåt.
TEKMESSA.
Än Eurysakes?
Hvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg!
HYLLOS.
De fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå
Bredvid hvarandra, sida invid sida nu,
Som man bland hungertärda vargar ser ett par
Högvuxna fålar kämpa, värnande hvarann.
Blott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg
För blod allenast.
TEKMESSA.
Väjer än Leiokritos
Den ena, som tillförne?
HYLLOS.
Blott på afstånd syns
Han öfvervaka striden, ständigt ropande
Med ängslans stämma: "Akten, döden ej min son,
Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!"
TEKMESSA.
Den arme, hvilken sällsam, djup förvillelse
Omtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende,
Just den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han
Och vill förgöra honom, som han rädda vill.
Maktlysten må han vara, hjärtlös är han ej,
Det märks dock klart. Ett fadershjärta klappar än
Inom hans barm, förlåter, bäfvar, älskar än.
O, den beklagansvärde!
HYLLOS.
Vill du ägna mig
Ännu din sista omsorg, är din ledsven här.
TEKMESSA.
Så släck din törst och räck mig vattenkärlet sen
Och armen äfven.
HYLLOS.
Hör, hvad rop, hvad vapenbrak,
Hvad sorl ren nära! Drottning, låt mig rädda dig!—
Du vill det ej? Nåväl då, denna svala dryck
Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart;
Mitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går.
(Går.)